Kalinka

Har träffat en väninna idag som jag inte har sett i 8 år.... Hon har flyttat till USA och i kampen efter Green card kunde för första gången lämna landet bara nu i mars...

Hon är verkligen ett levande exempel på en typisk rysk utvandrare... 8 år av slitande som städerska-au pair-diskare-servitris...8 år av kampen mot migrationsmyndigheter... tusentals dollars till det utsugande advokatsystemet... lögner... förhoppningar, besvikelser... i vilket syfte? Bara för att få självständighet, att få leva för sig själv i det  främmande landet och servera blyni på Ukrainsk restaurang i Manhattan.  

Hon påstår att hon inte ångrar någonting, att hon inte vill återvända tillbacka...att hon har planer på att börja plugga för att bli ..... Moviemaker....en liten anorexy smal invandrarflickan med ursprunget från utkanten av Ryssland som jobbar som servitris på Manhattan säger stolt att hon kommer att bli Moviemaker.... ja, jag undrar om vad USA egentligen gör med människor som bor där. Eller kanske att leva i sin dröm är  precis det  man skall göra annars når man ingenstans. 

... Antagligen där ligger mitt problem. Jag borde drömma mer... Det har J. tom påpekat  mig. Då skulle mitt liv förändras.
Och sedan mina drömmar är också för primitiva... liksom (efter att ha bläddrat en blogg som ligger i toppen idag) komma till Göteborg någon sommarkväll och ha en fika på Husaren eller någonstans på Vasagatan. ... Göteborg ... ja,  den enda staden som jag skulle vilja återvända till om och om igen....

Ibland ställer jag mig en mycket känslig fråga - är jag nöjd med mitt liv? är det det här jag ville ha när jag skulle fylla 29. Jag har en underbar dotter, ja men jag har ingen pappa för henne. Jag är omgiven av mina käraste släktingar men jag har ingen möjlighet att bjuda in mina vänner till mitt hem för att mina släktingar har en social fobi. Jag har ett jobb, men jag har inte råd med mitt eget hem. Och nu har jag även en kille, men jag kan inte träffa honom när som helst för att han bor i ett annat land.

Shit... det är nastan en ond cirkel och det är enda förklaring till det här kan jag hitta bara i min lättja och osäkerhet.... eller  ska man följa strömmen...

Förresten män gillar själv-säkra kvinnor. Överhuvutaget för att bli lycklig, uppskattad och framgångsrik ska man helst vara en ideal men hur lätt det är och hur hinner man med allting?

Jag är snart 29 och jag har ångest ... iof har jag hört det är helt vanligt desto nära 30 man är.
 
men hur kan jag förändra på saker och vad jag gör för fel?

Nu håller jag naturligtvis inte med vad jag har skrivit tidigare. Nu är det allting annorlunda. Jag har precis haft ett varmt skönt bad nu. Idag har jag köpt en helt fantastisk svart klänning av Caractere och ett par festliga svarta byxor av Patrizia Pepe - huvudsaker som man ska ha i sin garderob.  Jag har hunnit också med att köpa en present till min chef och en liten överraskning för min älskling.  Det känns så skönt med att hinna göra saker för en gångs skull.

Ja.. snart är vinter slut. Egentligen är det hälften av Februari över nästa Lördag. Nästa Lördag är det också den 14de förresten. Vi har redan bestämt att nästa St Valentine ska vi tillbringa tillsammans, ska gå på en restaurang, beställa fisk, sparkling och jordgubbs dessert med chocklad och glass. Om sanningen fram är jag fortfarande skeptisk till allt det här... men det vore inte jag om jag inte var skeptisk. I vilket fall som helst låter det kul. Och särskilt det som kan hända efter restaurangen....

Vi får se.

Jag har introducerat sällskapsspelande i min familj så nu spelar jag, Amy, mormor och gammal farmor Rummikub och det är förvånansvärt men Amy klarar av det här spelet.

Det är kul att hitta på att göra saker tillsammans.
 
   

Jag måste göra som Sussie. Skriva upp en lista över grejjer som är tänkta att lösa mina problem och sedan läsa upp den högt för mig själv och på så vis må bättre och övertyga mig själv att de kan lösas.

Självkontroll. Jag tappar den igen. Så fort jag blir avslappnad och tänker att världen kretsar kring mig så är det som en kall dusch eller käftsmäll i ansiktet... nej, lilla vän, du har fel, du är på sin gamla plats och inget har förändrats. Man måste alltid bli på sin vakt. Always alert. Inte det enda tecknet på svaghet, inte den enda antydning på osäkerhet. Ingen vill ha en svag gnällande lilla flicka med komplex och problem, alla vill ha en snygg sprallig själv-säker brud full av energi och fräscha idéer.

Så fort jag börjar lita på någon och återfår min tro på människans godhet så besviker personen i fråga förtroende när man minst anar detta. Det blir alltid samma regel och samma mönster i alla relationer - ömsesidig nytta. Du blir vald för dina tillgångar och du söker efter någon för att föröka din egendom. Det är marknadsprinciper och Erich Fromm hade rätt i detta. Du ger och du får och inget annat än så. Men om du är riktigt smart så skall du försöka få mera än du ger och det är enbart så man vinner respekt och beundran.

Men för att spela enligt de här reglerna skall man ha en stark självkontroll. För att inte ge vika för känslorna, att dölja sin rädsla och inte låta sig bli lurad. Och det är så svårt att hela tiden anstränga sig för att inte glömma sig själv utan att ha en fullständig kontroll över sina sinnesrörelser. Men jag måste. Annars förlorar jag.

Lite annorlunda inlägg blir det, nu när alla är säkra att jag varken uppdaterar det här ordentligt eller skriver någorlunda intressanta grejjer. Oh ditt sjuka ego... whatever.

Någon vecka före alla hjärtans dag kom jag på att egentligen är jag lycklig och nöjd. Jag har Lillian att älska och ta hand om, oroa mig för och bli stolt och glad över, prata, dricka te tillsammans och ta promenader med. Varför ska jag ha ngn annan?

Det är ju underbart att slippa tänka på någon dumskalle, med bultande hjärta vänta på hans telefonsamtal (låta mig bli förnedrad och ringa själv), oroa mig om var han gick efter jobbet och när han kommer tillbacka, hela tiden göra mig snygg och sexig för att han inte skulle tappa intresse, tvingas att lyssna om hans kompisar och låtsas dela hans intressen, stå ut med hans snefyllan eller irriterande vanor, ta mig tid att laga mat åt honom, förnya hans garderob och lägga i ordning hans grejjer, avstå från mina åsikter och saker jag gillar för hans skull, se till att samordna mina planer med honom, hålla koll på ekonomin, bli extra sparsam och ändå bli anklagad för slöseri. Och listan kan förlängas... och varför i all världen utsätter man sig för detta helt frivilligt? På grund av känslorna som kommer ändå slockna om en viss tid? Eller på grund av sex? Det är inte värd det.

Eller har jag inte träffat någon som skulle prova mig det omvända eller reelt halvera denna lista. Kompromisser är oundvikliga, det förstår jag men det måste finnas ändå en balans mellan olika saker då blir det också en själslig jämvikt. I en sådan är jag nu. Trots Alla hjärtans dag och den kommande vår.