Being proudly alone
Lite annorlunda inlägg blir det, nu när alla är säkra att jag varken uppdaterar det här ordentligt eller skriver någorlunda intressanta grejjer. Oh ditt sjuka ego... whatever.
Någon vecka före alla hjärtans dag kom jag på att egentligen är jag lycklig och nöjd. Jag har Lillian att älska och ta hand om, oroa mig för och bli stolt och glad över, prata, dricka te tillsammans och ta promenader med. Varför ska jag ha ngn annan?
Det är ju underbart att slippa tänka på någon dumskalle, med bultande hjärta vänta på hans telefonsamtal (låta mig bli förnedrad och ringa själv), oroa mig om var han gick efter jobbet och när han kommer tillbacka, hela tiden göra mig snygg och sexig för att han inte skulle tappa intresse, tvingas att lyssna om hans kompisar och låtsas dela hans intressen, stå ut med hans snefyllan eller irriterande vanor, ta mig tid att laga mat åt honom, förnya hans garderob och lägga i ordning hans grejjer, avstå från mina åsikter och saker jag gillar för hans skull, se till att samordna mina planer med honom, hålla koll på ekonomin, bli extra sparsam och ändå bli anklagad för slöseri. Och listan kan förlängas... och varför i all världen utsätter man sig för detta helt frivilligt? På grund av känslorna som kommer ändå slockna om en viss tid? Eller på grund av sex? Det är inte värd det.
Eller har jag inte träffat någon som skulle prova mig det omvända eller reelt halvera denna lista. Kompromisser är oundvikliga, det förstår jag men det måste finnas ändå en balans mellan olika saker då blir det också en själslig jämvikt. I en sådan är jag nu. Trots Alla hjärtans dag och den kommande vår.
