om det vi har förlorat
Du kan inte föreställa hur jag saknar dig ibland.
Jag kan inte tänka på dig utan att få tårar i ögonen. Jag minns genast det vi hade skapat och byggt och det som vi har så tanklöst förstört.......
Jag saknar våra långa diskussioner över morgonfrukost och kvällsté, våra dumheter med översättning av låttexter , våra grill partajer i början av mars och de riktiga i Slottskogen, vårt dumt dataspelande, Rummikub och Yatzy på kvällarna och gemensam matlagning, vår shopping på IKEA och våra småtjafsande om allting.... hur bittert.... hur bittert det känns att vi inte uppskattat det som vi hade då... har bara f*ed up allting.... har sålt ut allt... det hela drömmet om att vi kunde vara lyckliga om ... ja, om vi levde i ett annat värld och under andra förhållanden.
Jag kommer alltid att sakna dig och minnas allting...
Särskilt tack vare jag har ditt "spegel" här.
Vad har du?
Jag har ingenting utan dig. Jag tänker på allt från när du en gång slog huvudet i en skåpsdörr jag öppnat och jag höll om dig och du grät och jag blev rädd, smekte ditt huvud och visste med övertygelse att jag alltid skulle finnas där för att skydda dig till den bittra dag av mitt liv då du vaknade i plågor av mitt dåraktiga beteende, när jag förstörde allt. Jag får tårar i ögonen för varje sekund av alla minnen vi delar. Det har jag fått från första dagen av min studietid. Jag har förstås svarta mörka texter som uppskattas, jag har vunnit min "frihet", rikedom bör naturligt följa, jag är ganska säker på det. Men jag har inte dig längre. Min definition av Frihet visade sig vara fel. Jag är väldigt trött och rörd. Förlåt mig. Men jag kan inte sluta älska dig. Kommer göra det tills döden skiljer oss åt. (Du behöver inte tänka på detta när vi talas vid, jag menar; jag ville bara säga det så du vet)
