Kalinka

Ja, Sverige har firat Midsommar. Tack för hälsningar, Sussie. Jag har läst ditt sms. Jag har så klart glömt bort Midsommar här precis på samma sätt som jag har glömt bort de flesta ryska helgdagar när jag har varit i Sverige. Nu faller jag bort i tid och rum från Sverige på samma sätt som jag har fallit bort i fem år från Ryssland. Trots att jag ganska ofta har varit här.

Jag är fortfarande arbetssökande. (Visst låter det bättre än arbetslös?!) Iof har jag sökt bara i en vecka så att det inte är ngt förvånande. Jag har varit på många ställen och idag har faktiskt fått ett erbjudande om halvtidstjänst på Universitetet men det är ingen brådska. Jag ska försöka sälja mig själv dyrare än så. Ett jobb är någonting som man ägnar sig åt en hel del av sin tid därför bör man tänka noga innan man tar ett... Givetvis om man har en möjlighet att avväga. Här har jag den lyxen. Här kan jag tacka nej och vänta på ett bättre alternativ. Här behöver jag inte stryka bort mina utbildningar och undvika omnämna mitt ursprung utan tvärtom kan jag skryta med min erfarenhet av att plugga och leva i ett Västeuropeiskt land. Här är jag mer positiv och avslappnad.

Jag är så avslappnad att jag inte kan skriva ngt vettigt längre. Äntligen har jag massa tid men ingen inspiration. Jag har blivit otroligt lat och jag känner att lättja leder till avtrubbning. Måste skärpa mig... Måste hitta på ngnting...
Läste Håkans mail nu och blev lipfärdig. Fan vad jag är alltid sentimental men det finns nog en anledning...

Skål för alla flickvänner som heter Maria och är tvungna att stå ut med sina förvirrade otrogna pojkvänner!

Ibland känner jag mig mycket bitter. Allt smakar lite lakrits som jag hatar. Det är lite tungt att andas fult ut. Ingen lust att göra någonting. Bara lust att ligga i sängen och lipa. Jag kallar det för tyck-synd-om mig syndrom men kanske är det en vanlig melankoli eller depression.

Det brukar gå över snabbt. Oftast har jag ingen tid eller möjlighet att vara i det slags gelé-tillståndet för länge. Särskilt inte här. Ibland hjälper ngn TVserie eller dataspel. Oftast hjälper andra sysslor. Sällan hjälper sprit eftersom det gör saken bara värre. Jag blir bara röksugen och tragisk.

Just nu har jag tyvärr inte särskilt mycket att göra. Jag är arbetslös och befinner mig i vänteläget vilket leder till att tyck-synd om mig syndromet börjar återkomma på nytt.

Dagens citat: "A pair of rollerblades was slung over his shoulder, and he let Jayne know that he had just downloaded something from a Buffy the Vampire Slayer Web site." (Lunarpark, B. Easton Ellis)

Jag är 26 men jag är fortfarande förtjust i Buffy. Iof känner jag också två kompisar till som är 4-5 år äldre och har samma passion för denna serie. Det är alltså bra att veta that I am not all alone.

Jag är säkert pervers men jag blir tänd av vissa scener och kan se om och om igen 6-te och 7de säsonger. Jag chattade om den serien när den gick för ngt år sen på femman, jag laddar ner scripts, videomixer gjorda av amatörer, köpte sountrack-skivan och även ... en asdålig roman om ngt i stilen med Jack the Ripper vs Slayer. Jag tror t.o.m att den filmen har påverkat mitt privata liv. Jag har citerat ett par rader därifrån i situationer där ingen var i stånd att komma på mig, jag drog paralleller mellan Spike och Buffy-karaktärer och riktiga människor, jag höll på att spela Faith-typ ett par gånger (inte dödat ngn så klart men provade på att vara "bad girl" så att säga) och kom precis i samma tankebanor som Buffy i slutet på avsnittet "As You Were" ("It s over... I must be strong about it..."). I det undermedvetna känner jag mig ibland som Willow med hennes addiction- and gay-issues och på senare tid såg jag tydliga kopplingar mellan mig och Anja (wish I were a vengeance demon so that I could make all of them suffer)

Trots alla brister i skådespeleri och manus tycker jag att det är charmigt med alla parodierna på riktiga filmer som de gör där. Jag skulle t.o.m säga att titta på Buffy är definitivt ett sätt att slappna av.

Jag är tillbacka, tillbacka till mitt vanliga liv, min upprätthållna balans, min kära L. och alla mina släktingar. L. var så glad att se mig igen att hon höll på att pussas och krama mig under hela vägen hem. Det var återkomsten av den förlorade modern till sitt barn och en liten klump av tårar känndes i halsen när jag såg hur förändrat och lite äldre hon ser ut nu trots att det har ju bara gått lite mer än en månad. Jag anstränger mig prata svenska med henne men än så länge jävlas hon bara tillbacka och vägrar svara på svenska. Hon har blivit dock fascinerat av Alfons-skiva och lyssnade på alla sagor och visor på en gång. Jag har också märkt att trots att hon vägrar prata svenska hon förstår för det mesta och t.o.m frågar gärna om hon inte förstår ngt ord.

Kort om resan. Jag måste erkänna att det var ett rent helvete att dra de här två stora resväskorna till och från spårvagnen och gå typ mitt bland bilar för att komma fram till Centralstationen (tack vare Västtrafik som håller på att reparera hållplatsen vid Nordstan). Jag har inte bara missat tåget men också var så genomsvettig att det såg ut att jag har varit under ösregn. Samtidigt var det tur att det blev så för att jag hann både ta en dusch på stationen och växla mer pengar, och sedan åkte Kust till Kust tåget som gick direkt till Karlskrona (istället av att byta 3 gånger ifall jag åkte med det som jag har missat). På slutstationen hade jag en otrolig tur att träffa en svensk i 40-ålder (ingen behöver lyfta på ögonbrynen) som också skulle till färjterminalen och han hjälpte med bagagget under hela resan. Jag har t.o.m. tagit ett par öl med honom sedan på kvällen, pratade om det vanliga, politik-Sovjet-relationer-samhället och det kändes lite sorgligt att jag verkar ha flera gemensamma åsikter med en främling på 40år än med vissa av mina jämnåriga. Undrar om det beror på att jag börjar bli gammal eller att jag tog för mycket öl?

I Polen tog jag taxi ända till Gdansk för att slippa alla trappor och gångvägar till tåg och bussen. Efter jag har lämnat baggaget på förvaringsställen kunde jag äntligen njuta av min sista resa till den här vackra staden, tog en promenad till Staro Miasto (Gamla stan), lyssnade på klockringning från den gamla kyrkan, försökte blick-memorera dekorativ arkitektur på de gamla byggnaderna och som vanligt gick på bio för att korta ner väntetiden. Det blev Pirates of the Carribean den här gången och den var verkligen kass, precis som de har resencerat den i Metro. Johny Depp och Kira Knightley var hela tiden för snygga och fiction-scener gick till sådant överdrift att det började kännas löjligt. Men hur som helst var det en trevlig tidsfördrift.

Lite jobbigt var det med baggage när jag skulle på väg till busstationen. Det var inte als roligt när eskalatorn har fått stopp precis när jag skulle vara på väg upp med väskorna och ännu värre blev det när jag lyckades att dra upp väskorna till mitten av trappan och eskalatorn gick i gång igen.

Hemma har jag blivit välkömmnat med dukat bord med en flaska Freixenet, röd kaviar-mackor och en hembakad tårta. Trots bittra klumpar som jag svalde under hela vägen från Sverige kändes det otroligt skönt att komma hem. Jag kommer så klart sakna vänner, ren luft, Göteborgs kranvatten och ett par saker till men jag tror att jag får något extremt värdefullt istället.

hehe, jag ska fan avslöja allt om alla... nej, bara dem som jag har en inadekvat relation till... inadekvat (jag kan inte komma ord på svenska därför måste jag fylla in sådana invecklade uttryck - engelsk-rysk-svensk mix blir det. Nej, inga namn - hälften kommer man inte ihåg av det som har sagts men då får väl jag använda min fantasi. Kul blir det. För mig. Inte för dem som läser kanske. Men då behöver dem inte läsa heller.

Vi har pratat om det idag (2007-06-05) om bloggandet, om det är kommunikation med sig själv, med hela världen eller är det bara en nörd sak man gör. Ingen läser ju ändå. Skitsamma tycker jag. Jag öppnar den här sidan själv och jag läser och jag minns ... ja, jag vet inte om jag vill minnas för att jag är ganska full för övrigt just nu men det är kul att jag kommer att minnas.. efter åratal kommer jag göra det.

- men föreställ dig, jag kommer till din grav med en gul blomma
- nej, det går jag inte med på
- men om jag har en jävla lilja till dig och jag kommer till din grav och lägger den där och gråter och skriker att jag älskar dig och att jag har alltid varit en bög och att jag har alltid älskat dig
-ok, det där funkar...
- och jag kommer att kratta där på din grav
- ... ja,  men för att det är ditt jobb egentligen...


- ska jag spöa skiten ur honom nu?
- han har en våt dröm om att du ska spöa honom
- ... jag vill fråga dig om en sak... brukar du bryta förtroende?
- hm, jag är en bitch

2007-06-01
-  Fan, jag vill inte jobba idag, jag vill inte jobba nästa vecka
-  Hm, vad skulle du göra annars?
-  Du åker ju snart, jag skulle hänga med dig, vi skulle promenera ... vad som helst det skulle vara kul att hinna spendera lite tid med dig
-  ok

2007-06-03
- Vad gör du på lördag? Jag är i Stockholm över helgen.
- va? I Stockholm? Jag är hemma på lördag och jag vet inte vad jag gör. När åker du till Stockholm?
- på fredag men jag kommer tillbacka på tisdag 
- jag åker ju från Sverige på tisdag, mitt tåg går runt 10, när kommer du hem från Stockholm?
- lagom till jobbet (dvs runt kl.15.00)
- ok, jag åker till Kiel på onsdag kväll och tillbacka på fredag morgon då får vi väl säga farväl till varandra på onsdag morgon  ... eller?
- ja...

Ja, jag är inte als förtjust i måndagar. Nästan alltid går allting snett den här veckodagen. Antingen missar man rätt spårvagn eller upptäcker man att mobilen har glömts hemma eller blir man utsatt för grillning på ett examenationsseminarium som jag har blivit idag. Det är inte så att jag hade höga ambitioner med detta arbete, nej jag är så himla glad att jag har blivit klar överhuvudtaget ... efter allt som har hänt i mitt liv under de senaste månaderna .... men herregud att gå igenom varenda detalj i uppsatsen och syfta på att jag är helt dum i huvud i 1,5 timme för att sedan på slutet lyfta fram ett par "plus"-poäng - nej, jag tycker det var elakt. 

Eller kanske log jag för mycket vilket uppfattades som att jag har en överlägsen attityd mot opponenter, okey, då kanske var det stupid men jag log för att  jag var ju så jävla nervös i början.. Och överhuvutaget tycker jag att de borde tacka mig för min stora, helt altruistiska mission att bygga en bro i förståelse mellan två olika samhällen - ingen har ens omnämt det! Jag har slitat mig som fan för att översätta massor med text till engelska och skriva ner de här intervjuerna men nej, det tas för givet liksom, student som ska spela en roll som låtsas-forskare, skall ställas till svars för alla svagheter med sitt arbete och vad får man för det? Betyg som sedan... förlåt ska man torka sig med?  

Shit, vad jag är trött på att plugga... det är helt sjukt, snart 20 år gör jag det (med grundskolan inräknat alltså) och har jag fått något nytta av de här kunskaper? Hittills har det varit bara enorm besvikelse, psykiskt lidande  och  tuffa insikter om att världen är så jävla orättvis, att alla vi är fastlåsta i sociala strukturer, att det är väl fint med vänster-snacket och post-materialistiska värderingar men i praktiken följer man den neo-liberala vägen och fjäskar för makthavarna och försöker sälja sig själv för att ... ja för att alla vill vi ha fina möjligheter att leva... hur vi vill i slutändan. Och då måste man ge upp någonting för att få dem (möjligheterna)... vare sig det är stolthet, oberoende, livsstil, åsiktsfrihet (i Sverige är det inte så aktuellt dock någon annanstans...) osv.  Ja, då blir det lite kontroversiellt här, "leva hur vi vill" och offra någonting men det är väl poängen - man måste alltid göra avvägning, göra ett val... och eftersom detta ämne är ännu mera brinnande i  mitt liv just nu så sätter jag punkt här och fortsätter någon annan gång.

Okey, måste jag skriva här det jag står för eller ska jag bara låta tankarna flyta. Om jag ska köra med det första kommer det att bli hur tråkigt som helst för att jag är alltid osäker för vad jag står, var jag står, hur länge kommer jag att stå för det... Med den senare varianten känns det roligare men unsafe... tolkning kommer sedan ter sig olika beroende på tid på dygnet, stämning, livssituation osv.  Jag kommer att ångra mig men iof kan man ju alltid ta bort, radera, glömma... så kan man inte göra med det man har sagt... det hänger alltid i luften, återupprepas, memoreras.
Undrar hur skulle det se ut om jag skrev ner här allt som har sagts och gjorts under tiden jag har varit här. Det är ju bara ett fåtal som skulle känna igen sig i det här eller...? Grejjen är att jag fortfarande är överfylld med alla intryck, förtryckta känslor, funderingar och obesvarade frågor och det skulle kännas enormt skönt att bara släppa ut allting som finns i mitt huvud... ja, och sedan försöka leva med konsekvenser... :) Ja, jag är självisk, ego och bryr mig bara om ett fåtal personer i mitt liv men det stämmer väl bra överens med tiden jag lever i. och här sätter jag en punkt och sparar mina sociologi-präglade reflektioner om postmodernism, globalisering och informationssamhället för ett annat tillfälle. 

nu startar jag den. skiter i stavfel och grammatik. jag ska fan göra det. för min egen skull. från och med nu slutar jag att skriva på papper som alla har gjort i det förra seklet. jag måste bara komma igång med det. och det är väl så om jag kommer igång med något gör jag det färdigt. Right. Punkt.