Kalinka

Har träffat en väninna idag som jag inte har sett i 8 år.... Hon har flyttat till USA och i kampen efter Green card kunde för första gången lämna landet bara nu i mars...

Hon är verkligen ett levande exempel på en typisk rysk utvandrare... 8 år av slitande som städerska-au pair-diskare-servitris...8 år av kampen mot migrationsmyndigheter... tusentals dollars till det utsugande advokatsystemet... lögner... förhoppningar, besvikelser... i vilket syfte? Bara för att få självständighet, att få leva för sig själv i det  främmande landet och servera blyni på Ukrainsk restaurang i Manhattan.  

Hon påstår att hon inte ångrar någonting, att hon inte vill återvända tillbacka...att hon har planer på att börja plugga för att bli ..... Moviemaker....en liten anorexy smal invandrarflickan med ursprunget från utkanten av Ryssland som jobbar som servitris på Manhattan säger stolt att hon kommer att bli Moviemaker.... ja, jag undrar om vad USA egentligen gör med människor som bor där. Eller kanske att leva i sin dröm är  precis det  man skall göra annars når man ingenstans. 

... Antagligen där ligger mitt problem. Jag borde drömma mer... Det har J. tom påpekat  mig. Då skulle mitt liv förändras.
Och sedan mina drömmar är också för primitiva... liksom (efter att ha bläddrat en blogg som ligger i toppen idag) komma till Göteborg någon sommarkväll och ha en fika på Husaren eller någonstans på Vasagatan. ... Göteborg ... ja,  den enda staden som jag skulle vilja återvända till om och om igen....

Ibland ställer jag mig en mycket känslig fråga - är jag nöjd med mitt liv? är det det här jag ville ha när jag skulle fylla 29. Jag har en underbar dotter, ja men jag har ingen pappa för henne. Jag är omgiven av mina käraste släktingar men jag har ingen möjlighet att bjuda in mina vänner till mitt hem för att mina släktingar har en social fobi. Jag har ett jobb, men jag har inte råd med mitt eget hem. Och nu har jag även en kille, men jag kan inte träffa honom när som helst för att han bor i ett annat land.

Shit... det är nastan en ond cirkel och det är enda förklaring till det här kan jag hitta bara i min lättja och osäkerhet.... eller  ska man följa strömmen...

Förresten män gillar själv-säkra kvinnor. Överhuvutaget för att bli lycklig, uppskattad och framgångsrik ska man helst vara en ideal men hur lätt det är och hur hinner man med allting?

Jag är snart 29 och jag har ångest ... iof har jag hört det är helt vanligt desto nära 30 man är.
 
men hur kan jag förändra på saker och vad jag gör för fel?