igen om män på fyllan
På fredag hände det något väldigt märkligt. Min chef har kommit till kontoret i slutet av arbetsdag totalt packad. Givet att han har varit på begravningen den där dagen kan man ha förståelse för hans känslomässiga tillstånd men ändå! Jag har sagt omedelbart till honom att gå hem och vila.
Men han vägrade, sa att han har full kontroll över allting och aldrig har ångest för något han gör. Sedan började han prata typ i en timme om allt möjligt, gjorde massa komplimanger till mig, snackade skit om våra andra medarbetare, sedan .... försökte han typ pussa mig eller något men det tyckte jag att han gick för långt och knuffade ifrån honom. Han förklarade att han verkligen inte menade något för att han inte tänder på 20åringar utan det var bara en slags vänskapsgest mot mig eller ngt. (Fy fan vad pinsamt tänkte jag).
Sedan fortsatte han att snacka och gnälla om sitt liv, om sin fru som han inte kan prata med, om sin son (i min ålder) som inte vill skaffa sig en familj och göra honom barnbarn och att han lider så mycket att hans son bara suger pengar från honom och inte vill ta livet på ett allvar. Och sedan började han snacka om han vill så gärna att jag (!) skulle ta hand om hans son och driva honom till den rätta vägen och att typ han drömmer redan om att få göra min dotter till sitt barnbarn. Jag var verkligen chockad där. Å ena sidan är det visst synd om min gamla chef med hans problem men å andra sidan har jag väl inget med hans problem att göra. I slutändan förföljde han mig hela vägen nästan ändå till mitt hem och jag nästan tvingade honom att sticka hem.
På måndag ringde han till kontoret (han är sällan där nu för att han är på båten hela tiden) och det första han gjorde var att han bad om ursäkt... och sa att naturligtvis ska han aldrig tränga sig på mitt privata liv och att allt det hela aldrig kommer att upprepas. Jag försäkrade honom att jag är lugn och vi kan glömma om det hela.
Men om sanningen fram var det verkligen en mycket märklig upplevelse att vittna en sådan stark människa att vara i en helt förkrossat och pinsam tillstånd. Och så klart förstår jag att det kan hända med vem som helst och att det är naturligt att alla har väl sina problem... Jag är bara återigen lite förvånad över att människor beter sig så likadant oavsett deras ålder, nationalitet och status. Ja, det är klart att "alcohol loosen their tongues" ... men det känns som att de följer ett skript i sitt beteende och inte kan motstå det. Märkligt.
Men han vägrade, sa att han har full kontroll över allting och aldrig har ångest för något han gör. Sedan började han prata typ i en timme om allt möjligt, gjorde massa komplimanger till mig, snackade skit om våra andra medarbetare, sedan .... försökte han typ pussa mig eller något men det tyckte jag att han gick för långt och knuffade ifrån honom. Han förklarade att han verkligen inte menade något för att han inte tänder på 20åringar utan det var bara en slags vänskapsgest mot mig eller ngt. (Fy fan vad pinsamt tänkte jag).
Sedan fortsatte han att snacka och gnälla om sitt liv, om sin fru som han inte kan prata med, om sin son (i min ålder) som inte vill skaffa sig en familj och göra honom barnbarn och att han lider så mycket att hans son bara suger pengar från honom och inte vill ta livet på ett allvar. Och sedan började han snacka om han vill så gärna att jag (!) skulle ta hand om hans son och driva honom till den rätta vägen och att typ han drömmer redan om att få göra min dotter till sitt barnbarn. Jag var verkligen chockad där. Å ena sidan är det visst synd om min gamla chef med hans problem men å andra sidan har jag väl inget med hans problem att göra. I slutändan förföljde han mig hela vägen nästan ändå till mitt hem och jag nästan tvingade honom att sticka hem.
På måndag ringde han till kontoret (han är sällan där nu för att han är på båten hela tiden) och det första han gjorde var att han bad om ursäkt... och sa att naturligtvis ska han aldrig tränga sig på mitt privata liv och att allt det hela aldrig kommer att upprepas. Jag försäkrade honom att jag är lugn och vi kan glömma om det hela.
Men om sanningen fram var det verkligen en mycket märklig upplevelse att vittna en sådan stark människa att vara i en helt förkrossat och pinsam tillstånd. Och så klart förstår jag att det kan hända med vem som helst och att det är naturligt att alla har väl sina problem... Jag är bara återigen lite förvånad över att människor beter sig så likadant oavsett deras ålder, nationalitet och status. Ja, det är klart att "alcohol loosen their tongues" ... men det känns som att de följer ett skript i sitt beteende och inte kan motstå det. Märkligt.
