kärleken väntar
Jag är inte så nöjd med mitt liv längre. Om sanningen fram känner jag mig ganska bitter, besviken och missnöjd. Jag kan inte säga att han har svikit mig men jag kan säga att han har svikit mina förväntningar....Ställer jag för höga krav kanske? Jag är väl inte så perfekt heller....
En person sa till mig en gång:" Du har väl för höga tankar om dig själv"... mmmm jag minns det och kan aldrig glömma hur sårande det var... men samtidigt vem var han själv att säga mig så..... "En nolla" enligt hans ju egen själv-beskrivning. Varför dras jag till sådana människor? Varför hamnar jag i samma cirkel... trampar på samma kratta... Är jag en sådan själv?
ok... där gick jag för långt. Han är väl ingen nolla. Han är så respekterad och uppskattad i hans krets. Han har ju även en makt position och kan fatta viktiga beslut. Och han lyckas. Förstår jag inte bara honom kanske. Förstår han inte mig? Eller kanske förstår han mig men utsätter mig för en examen?
Jag brukar ställa massa frågor.... alla vet det. Dumma frågor och mindre dumma frågor. Cogitare ergo sum... Men jag vill bara inte hamna i samma idiotiska situation som jag har varit i. Att kasta mitt och mitt barns liv i hans händer och lita fullt på att han klarar av det svåra....Vilket slags person måste en vara för att klara av det?!
Och om att ta i beräkning hur han svikit min förväntning... Det är väl ingen kärlek om man har förväntningar, kära vän... ELLER? Eller ska jag till slut övertyga mig själv om att Erich Fromm hade rätt och kärleken är bara en allians som grundas på samma utbyte av tillgångar liksom på en marknad av gods och arbetskraften. Jag har funderat så mycket på det och tagit så många exemplen på detta ur vårt liv att jag har inget kvar att tilläga än att det måste ju stämma. Och i fall där det inte stämmer tvingar människor sig själva att leva som de gör. Kanske medvetslöst gör de det. Eller så att de inte läste Fromm och därför är lyckliga.
My god. Varför jag är alltid så pessimistisk och kritisk över allting. Han sa ju även rakt ut till mig idag: Sluta vara så kritisk om allting och bli inte irriterad. Han känner mig.... känner mig över 1200 mil.... och det skrämmer mig.
En person sa till mig en gång:" Du har väl för höga tankar om dig själv"... mmmm jag minns det och kan aldrig glömma hur sårande det var... men samtidigt vem var han själv att säga mig så..... "En nolla" enligt hans ju egen själv-beskrivning. Varför dras jag till sådana människor? Varför hamnar jag i samma cirkel... trampar på samma kratta... Är jag en sådan själv?
ok... där gick jag för långt. Han är väl ingen nolla. Han är så respekterad och uppskattad i hans krets. Han har ju även en makt position och kan fatta viktiga beslut. Och han lyckas. Förstår jag inte bara honom kanske. Förstår han inte mig? Eller kanske förstår han mig men utsätter mig för en examen?
Jag brukar ställa massa frågor.... alla vet det. Dumma frågor och mindre dumma frågor. Cogitare ergo sum... Men jag vill bara inte hamna i samma idiotiska situation som jag har varit i. Att kasta mitt och mitt barns liv i hans händer och lita fullt på att han klarar av det svåra....Vilket slags person måste en vara för att klara av det?!
Och om att ta i beräkning hur han svikit min förväntning... Det är väl ingen kärlek om man har förväntningar, kära vän... ELLER? Eller ska jag till slut övertyga mig själv om att Erich Fromm hade rätt och kärleken är bara en allians som grundas på samma utbyte av tillgångar liksom på en marknad av gods och arbetskraften. Jag har funderat så mycket på det och tagit så många exemplen på detta ur vårt liv att jag har inget kvar att tilläga än att det måste ju stämma. Och i fall där det inte stämmer tvingar människor sig själva att leva som de gör. Kanske medvetslöst gör de det. Eller så att de inte läste Fromm och därför är lyckliga.
My god. Varför jag är alltid så pessimistisk och kritisk över allting. Han sa ju även rakt ut till mig idag: Sluta vara så kritisk om allting och bli inte irriterad. Han känner mig.... känner mig över 1200 mil.... och det skrämmer mig.
